Dagens formgivningsarbete är över. Vi har runt 30 av 80 sidor klara, sånär som på småfix och korr. Det viktigaste av allt, vi börjar känna att mallen håller och den är tillräckligt flexibel för att vi ska kunna skapa lite variation i magasinet. Ni kan kolla in några av sidorna nedan. Observera att artiklarna inte ligger i nån särskild ordning.
Nu väntar uppstyrning inför morgondagens arbete med Intangible Artifacts. Brytschemat ska göras om, länkar ska skickas ut till fotointresserade som vill bidra med bilder och på sitt håll sitter Martin Palacios, mannen med bloggen som nu blir magasin, och skriver faktarutor, en ledare och lite annat.
Fantastiskt kul med alla som engagerat sig på framför allt Twitter. Kul att vi testade en omslagsbild på våra följeslagare. Den höll inte, men det löser sig säkert i morgon.
Kan jag få tjänstledigt för att prova på att driva eget? Kan arbetsgivaren säga att jag inte får vara med i facket? Vad är ett anställningsbevis?
De och många andra frågor besvaras i vår senaste tematidning Ditt jobb, som kom ut med Metro i dag.
Med frågor till – och svar från – LO, TCO och SACO kan man lätt tro att Ditt jobb är en illröd fackskrift, både till form och innehåll. Men så är inte fallet, så vi designade tidningen i ljusblått.
Rubrikteckensnittet heter Neutra, en läcker sans-seriff som bygger på några bokstäver som hittats på byggnader av stjärnarkitekten Richard Neutra. Designern Christian Schwartz var mannen som till slut gjorde en hel teckensnittsfamilj av det.
Titel: Ditt jobb Antal sidor: 8 Packningsgrad: 33% Publicerades: 14 juni 2010
Mindre bloggande än vanligt den här veckan. Det har helt enkelt varit fullt upp med formgivning av TT-Gruppens årsberättelse (bilden), ett par sajter vi arbetar med och en programtidning till Kulturnatten i Stockholm nästa vecka. Men omvärldsbevakningen har förstås rullat på som vanligt. Här är veckans samlade länkar.
Magasinen och kundtidningarna närmar sig varandra och det mår de senare bäst av. Det menar Anders Rydell, chefredaktör på Konstnären, i den här intressanta debattartikeln.
Ännu en bra debattartikel från Dagens Media, Kristin Heinonens Ingen läser bloggar av artighet, om värdet av ett bra och genomtänkt innehåll.
Samtidigt känns det som om Wave-idén nu går igen i andra Google-tjänster. Som i nya versionen av Docs.
Hur funkar iWork i paddan? Det är mycket som är spännande med iPad, inte minst möjligheten att ha med den på möten och visa keynotes. Apple får dock gärna göra det möjligt att använda fler typsnitt än de som nu är inbyggda.
Vi sänder förstås över ett jättegrattis till koncernkollegorna på Scanpix, som nu fått uppdraget att sälja Lennart Nilssons bilder.
En annan sån där typisk Twitter-biprodukt. På den här Google-sajten får du bland annat förslag på personer som du kanske vill följa. Betyg: 2 små söta twitterfåglar.
Att välja en Creative Commons-licens till sitt verk innebär att man frånsäger sig den restriktiva copyright-standard som annars gäller. Det ger en fantastisk möjlighet för andra att använda materialet. Det finns olika grader av begränsningar – något jag inte tänkte gå in närmare på här – men den vanligaste är att man ska ge upphovsmannen cred och en länk tillbaka till ursprunget.
I digitala medier är det inga problem, men när det kommer till tryckta medier blir det riktigt klurigt. Carl Johan Engvall på Ystads Allehanda tog upp ämnet efter att ha letat i paragraferna. I kommentarerna nämns bland annat kortlänkar (genererade med till exempel bit.ly) som en schyst lösning, samt att man bör mejla fotografen efteråt. Återkommer till det längre ner. I CC-dokumenten hittas även någon rad om att titeln på verket med fördel bör återges.
Och här vänder jag mig lite.
På Uppdragsmedia använder vi ibland CC-bilder från till exempel Flickr.com, och vi har kliat oss i huvudet flera gånger angående det här. Det är inte alltid fotografen har skrivit ut sitt namn, och i de fallen bör man kanske använda deras alias. Det kan se väldigt lustigt ut, för vissa har lite olämpliga alias. Men visst, kör till.
En länk tillbaka blir ganska opraktiskt däremot. Webbadresserna i original är förstås alldeles för långa, och att sitta och korta alla bildlänkar med en länkförkortare känns lite överambitiöst kan jag tycka. Anledningen är den här:
Visst, bilden är gratis och det spar oss en slant. Men å andra sidan ger vi inte (och inte någon annan heller vad jag har sett) cred till den eller de som suttit ett år med att designa rubrikteckensnittet – som kanske också är gratis. Eller grafik till exempel. Illustrationer brukar creddas som om de vore bilder, men designelement som symboler eller mönster creddas inte – trots att de kan vara väldigt välgjorda.
Till slut hamnar man förstås i rutan där bylinen ska skrivas in, och där ryms sällan särskilt mycket.
Om bilden ovan skulle gå i tryck, till exempel. Måste man då verkligen skriva: Foto: ”Creative commons -Franz Patzig-” av A. Diez Herrero från http://bit.ly/btCSJEpubliceras enligt Creative Commons 2.5.
…Och därefter mejla fotografen och meddela var, när och hur bilden publicerades?
…Och skicka ett exemplar till andra sidan jorden om upphovsmannen ber om det?
Är det här korrekt tycker ni, och jag som är snål? Eller finns det fler som tycker som jag; att det här inte känns rimligt?
När ett formuppdrag ligger för dörren börjar jag alltid med att välja ut en snygg och passande färgskala. Det kan verka lätt, men med tiden är risken stor att man fastnar i vissa (favorit-) färger om man fuskar. Samtidigt finns det inte alltid utrymme för ett jättelikt färgarbete mellan tidningsproduktionernas tajta deadlines.
Med Kuler är det enkelt och roligt att bygga färgskalor. Du får ett mycket sofistikerat dashboard där du med olika reglage och enligt vissa spridningsregler kan experimentera fram en snygg skala. Du kan sedan spara skalan på ditt konto, plocka ut CMYK- eller RGB-värden, visa upp den publikt (eller stänga den privat) och – det bästa – ladda hem hela kalaset som en ase-fil som du petar in i din Adobe-svit. Då hamnar de direkt i din färgpalett när du öppnar programmen!
Det går även utmärkt att länka till färgskalor i Kuler. Här hittar ni till exempel min fina vårfärgskala.
Men den största finessen med Kuler är trots allt inte att blanda egna skalor – utan att använda andras! Här finns hundratusentals färgskalor att flippa mellan, och här och där stöter man på riktigt, riktigt fina skalor (vet, jag låter nördig… ;) ).
Hela den här veckan har vi producerat Metros Bygga & Bo-special. Det har varit tre till fem temasidor om dagen, som handlat om energismarta hus, friggebodar, belysning och färgval i hemmet, förvaringstips, och mycket mer.
Vi har pratat med inredare som Frida Wanselius och Jannika Hernelius från Roomservice, vi har avslöjat hur kungens favoritsoffa ser ut, och vi har pillat ut russinen ur 100 år av arkitektur.
Kort sagt; det har varit en del, men vi har haft väldigt roligt.
Formen för temat tog vi fram förra veckan, och innehöll grundelement som teckensnitt, färger, sidhuvuden och faktarutor. Under resans gång lät vi formen utvecklas med innehållet, så som plocksidor, större tillägg och en tidslinje.
Vi har strävat efter en rak och tydlig struktur för att underlätta för läsaren, men jobbat med detaljer för att layouten ska kännas tilldragande och inte alltför förutsägbar.
Här kan ni läsa hela veckans Metro i pdf-format, om ni vill granska vårt arbete med lupp.
Titel: Tema Bygga & Bo
Antal sidor: 2-5 sidor per dag Packningsgrad: 40-45 procent
Publicerades: 22-26 februari 2010
Den polska stjärnformgivaren Jacek Utko höll förra året en uppmärksammad föreläsning på TED, en tvärvetenskaplig konferens i USA. Han pratade om hur otroligt viktig tidningsdesignen är, och hur mycket man kan vinna på att ge formgivaren makt över innehållet.
Ni kan se 6-minutersklippet här nedanför.
Utko tar sig an dagstidningarnas problem med fallande upplagor, och hävdar att klassiska ”sanningar” för att göra en framgångsrik dagstidning bara är en kortsiktig lösning. Gratis, nischad, lokal, ett litet format, samt en livlig debattavdelning vinner bara tid, menar han.
En framgångsrik tidning ska vara så snygg att den inte går att motstå, och innehållet måste få vara en del av omgörningen. Då blir den framgångsrik.
Bara massa flum, kan man tycka. Då visar han siffrorna.
För en rysk tidning som han redesignade ökade upplagan med 11% redan första året. 19% andra året. 29% tredje året.
För en polsk tidning ökade upplagan 13%, 22%, och tredje året 35%.
För en bulgarisk tidning ökade upplagan med ofattbara 100% (!!).
Han avslutar med att försöka vidga perspektivet för alla tidningsmakare;
”Design kan förändra. Inte bara produkten, utan även arbetsflödet, varumärken, företagskulturen, och design kan förändra dig.
Och vem är ansvarig för denna förändring?
Formgivaren. Ge mer makt åt formgivaren.”
